Backen, Dille och Landsom
(No'li gå'lan)
 

Tre byar i Ås.
Av Katarina Lindström 1998

Ända sedan förhistorisk tid har jordbruk bedrivits i socknarna kring Storsjön. Fynd i kärr av pollen av odlat korn, och i gravar av sädeskorn, till och med vete, utgör bevis på detta.

I början av 1700-talet var de sociala förhållandena helt annorlunda än nu. Ingen stad fanns, som påverkade vägarnas sträckning eller som drog till sig handel och hantverk eller tjänstemän. Alla var mer eller mindre jordbrukare. Bönder och torpare förståss men också präster, militärer, tjänstemän och hantverkare. Även de som hade lön fick den till stor del i natura. T.o.m. skatten var beroende av skörderesultaten.

Landsom, Backen och Dille är tre gamla bondbyar från medeltiden, de ligger ca 2-3 km norr om Ås kyrka.
 
 

Backen

Backen ligger väster om Landsom, ca 2-3 km norr om Ås kyrka och är en gammal bondby från medeltiden. Backen skrevs förr i tiden på olika sätt; Back, Bache, Backe, Bachen, Backen, eftersom att varje skrivare fick använda sitt eget stavningssätt. Byn omtalas första gången 1373. På 1600-talet utgjorde gårdarna i Backen 15 ¼ tunnland skatte. Även bönderna i Backen fick plikta för sitt samröre med svenskarna. 

En av de första bilarna i trakten fanns i Backen och ägarna bedrev taxirörelse. Så småningom införskaffades även en buss för linjetrafik.

Jag bor själv i Backen och har valt att följa min hemgård, Backen 5:2 (d v s halva Backen 5 och närmaste granne till Backen 4). 

Efter Balgzar fejden 1611 låg denna gård öde, men omkring 1645 är bonden Ifwar Persson i Dille ägare till gården. Denne var dock bosatt i Dille. Först 15 år senare är en Agnis Ersdotter upptagen som ägare till Backen 5. Hon hade bördsrätt till gården efter sin farbror Pehr Ifwarsson. Agnis gifte sig två gånger och båda äktenskapen tycktes vara barnlösa. Från omkring 1710 är hennes bror Ifwar Eriksson ägare till gården. Antingen var systern död eller utflyttad ur socknen. Ifwar hade två barn; Erik och Carin. Carin gifte sig med Olof Carlsson, dessa var bönder i Backen 5. Olof dog och Carin gifte om sig med Jöns Olofsson från Granbo.

Jöns och Carin fick tre barn av vilken Olof Jönsson blev bonde på hemgården. Olof var gift två gånger och fick fyra barn, Jöns Olofsson blev den som tog över gården. Han byggde även den nya gården i Backen och var för sin tid en driftig jordbrukare. Han var en av stiftarna av länets hushållningssällskap, senare invaldes han som sällskapets hedersledamot. Han var Ås församlings kyrkvärd och givetvis en bland de ledande männen inom socknen. 

Jöns fick även han fyra barn, och även denna gång blev det en av sönerna, Jöns Jönsson, som tog över farsgården.

Jöns Jönsson gifte sig med Karin Ersdotter, men han dog rätt snart av lungsot. Änkan gifte om sig med Magnus Mårtensson i Backen 4. Magnus bytte gård med sin bror Olof Mårtensson som då blev bonde på Backen 5. I och med detta kom vår släkt till gården, året var 19??.

Olof gifte sig och fick 10 barn av vilka de två yngsta, Olava var båda flickornas namn, dog som små. Olof gjorde en fin uppfinning på sin fäbodvall. Byns första "dusch". Vattnet, från bäck i närheten, leddes till stugan i en träränna, som var i manshöjd och flera hundra meter lång, till ett stort laggkärl i ett litet hus på fäboden. En tapp kunde dras ur botten på kärlet, och vattnet, som av solvärmen fått en behaglig temperatur, rann ner på den badande.

Sonen, Jöns Olsson, blev den som tog över föräldragården. Han gifte sig med Agnis Olofsdotter och de fick tillsammans två barn, Olof och Ingeborg Porell.

Ingeborg, gifte sig med Ivan Lindström från Hägra och tog i samband med detta över gården. På den tiden var det tio bönder i Backen. Som mest hade Ivan och Ingeborg Lindström, min farfar och farmor, 16 mjölkkor + rekryteringsdjur. Dessutom fanns där hästar samt tidvis får och grisar. Avel av kor och hästar tillhörde farfars stora intressen. 

Ett så pass stort jordbruk krävde förstås anställd arbetskraft. Det fanns både dräng och piga på gården. Under kriget kom en del arbetssökande från andra länder, av naturliga skäl mest från Norge, men under ett år hade man en dräng som var schweizare och farfar berättar att "de kunde ju inte samspråka, men han skötte sina sysslor bra". Andra drängar var inte lika bra, en fick låna en ytterrock samt förskott på lönen för att fara till Östersund och handla, men kom aldrig tillbaka. Fram t o m 40-talet fanns det alltid en eller flera pigor på gården. Lönen var ungefär densamma överallt och låg 1940 på ungefär 25 kronor i månaden för en piga och 50 kronor i månaden för en dräng. Mat och husrum ingick och det kunde vara ganska många runt matbordet på en bondgård. 

Farfar och hans bror Ingemar Lindström i Hägra köpte 1945 den första traktorn i byn. Den kostade 4000 kronor och det var mycket pengar då. För att få köra traktor på allmän väg fordrades ett intyg av någon omdömesgill person som skulle betyga att den tilltänkte föraren var "en vederhäftig person". 

Grannsämjan i byn var för det mesta god. Livet var trots allt inte bara arbete och möda, även om man gick i sina arbetskläder den allra mesta tiden under en vecka.

Ivan och Ingeborg fick fyra söner Lars Holger, Jan-Olof, Carl-Ivan och Kjell Ingvar. Carl-Ivan och Karin (som kommer från Sällsjö i Mörsil) är min föräldrar, de äger och är nu bosatta på gården Backen 5:2 tillsammans med mig och min bror Anders.

Dille

Dille ligger öster om Backen. Byn omnämns i handlingar 1537, men torde vara mycket äldre, eftersom den redan då bestod av tre gårdar. Ortnamnet hör till de mest svårtydda i Ås. Det kan möjligen komma av "dinnel", en tistelart - men "deld" i betydelsen "jordområde" eller "skifte" kan också vara ursprunget. Som många andra namn har Dille under århundradenas lopp ändrat både uttal och stavning.

Dilleborna, Backen och Landsom gick samman om ett mejeri på en gård i Dille. Utanför mejeriet fanns det en rund ring som var upptrampad i jorden på södra sidan. Där stod det på den tiden en vandring som drogs av häst. Kraften från vandringen vidarebefordrades med hjälp av en stång till en smörkärna inne i mejeriet. På detta billiga och enkla sätt kunde man kärna smör av grädden . Den som var i tur att köra fram mjölken till mejeriet, fick inte bara lämna mjölken för invägning, utan han var även tvungen att sätta för sin häst för vandringen och köra tills kärningen och smöret var klart för ältning. Ältningen genomfördes för att man skulle få bort kvarvarande kärnmjölk ur smöret. Under proceduren saltades smöret till lagom smak och för hållbar lagring. Av mjölken gjordes helfet ost och skummjölk. Av vasslen kokades mesost. En ostlagringskällare fanns på norra sidan av byggnaden.

Samarbetet med mejeriet pågick till åren 1903-04. Då ville bönderna i Backen och Landsom bygga ett nytt mejeri i Backen. Detta beslutades med stor majoritet och mejeriet byggdes i Backen och alla inventarier flyttades. Det enda som blev kvar i Dille var telefonen (byns första), som nyttjades av hela byn.

Landsom

Landsom skrevs Landsaempne på 1400-talet, och namnet betyder "landsämne" d.v.s. det som skall bli land/åker. På 1600-talet stavas byns namn omväxlande Landzöen, Landsomb och Landshorn. 

Det krig som i Sverige benämnes Kalmarkriget (1611-1613) kallas i Jämtland Balzarfejden, efter den svenske befälhavaren Balzar Bäck. Detta krig drabbade vår provins mycket hårt, då många bönder antingen måste fly till Norge eller tvingades svära trohetsed till svenskarna, som invaderade Jämtland. Efter Knäred återkom de norsk-danska herrarna, och då drabbades jämtarna på nytt, eftersom de som " sworitt swenschenn" blev straffade för landsförräderi. Räfsten med jämtarna började i Köpenhamn den 11 juni 1613. Två jämtar dömdes till döden, och några blev landsförvisade, med 1300 av landskapets ca 1470 självägande bönder fick sin egendom konfiskerad. Bland dessa nämns Joen Stensenn och Joen Siwersenn i Landsom.

Den första grammofonen fanns i Landsom, hos "Lars Nilsa", en familj med många barn. De spelade trattgrammofon i ett öppet fönster. När första världskriget var slut och militären skulle mönstra av sattes grammofonen ut på bron och musik ljöd över hela Landsom. 

I byarna, i början av 1900-talet.

Nöjeslivet var det heller inget fel på. Varje midsommar var det en fest som frälsningsarmén ordnade. Där lektes lekar och så bjöds det på kaffe och saft. 

Ungdomarna gick, cyklade eller åkte häst när de skulle på dans. Nyvik var det verkliga innestället under en tid och dit kom även ungdomar från byarna på Aspåssidan, de rodde över älven. Då och då anordnades logdans hemma i byarna, ofta i form av så kallade bjudningsbaler. 

Snöplogningen av landsvägen var ett gemensamt ansvar för karlarna i byn, som röjde vägen ända till Åskott. Gårdsuppfarterna fick man röja själva. Till de mer avlägsna torpen och gårdarna gick oftast endast en trampad "stig" på snön. Frakten av byarnas mjölkkrukor till mejeriet föredelades däremot på bönderna efter en särskild, noggrant utarbetad turlista.

Småskola fanns tidigt i Backen. Byggnaden, som ännu finns kvar, restes på 1920-talet. Tidigare flyttades undervisningen mellan gårdarna och byarna. Det innebar ett visst ingrepp i livet på gården, när största rummet skulle upplåtas till skola och lärarinnan skulle beredas bostad.

Både Backen och Landsom var i hög grad en levande jordbruksbygd med dåtidens starka inslag av självhushållning. Bröd köptes aldrig och det var storbak höst och vår . Många gårdar hade både kor och getter och gjorde själv sin ost. Höstslakten var en stor händelse liksom "buföringen" på våren.

Ås sockens historia - A. Stafwerfeldt.
Ett år i Ås 1979
Ett år i Ås 1989
Ett år i Ås 1992
Ett år i Ås 1995